---

Theory and writing

Client: Self promotion
Media: Theory / Writing
Status: On-going

Muungano finds great interest in philosophy and regard this as an important and inspiring part of our practice.

Jonas Clausen is a PhD-researcher in philosophy at KTH (The Royal Institute of Technology), Stockholm and a member of Muungano. Below is a text (in Swedish) by Jonas on an analysis by the American philosopher Saul Aaron Kripke. For more texts by Jonas please contact Muungano.

 

Om “On Rules and Private Language”

I sin artikel från 1982 behandlar Kripke ett problem som presenterades av Wittgenstein i Filosofiska undersökningar. Kripke menar att Wittgenstein visar på en ”skeptisk paradox” angående följandet av regler.

Problemet

Den skeptiska frågan är tudelad: (i) finns det några fakta om en viss språkanvändare som kan avgöra vilka språkliga regler hon följer och (ii) hur kan en språkanvändare veta hur en regel som hon tror sig följa ska appliceras i ett nytt fall, d v s ett fall som språkanvändaren aldrig varit med om? I artikeln presenteras ett exempel där Kripke ombeds ge ett svar på frågan ”68+57?”, där Kripke dessutom antas inte ha utfört additioner med större argument än 56 tidigare. Kripke vill först svara ”125” med hänvisning till två saker, (a) det faktum att svaret motsvarar en riktig beräkning av summan av 68 och 57 och (b) att ”+” eller ”plus”, som Kripke avsett det i sin tidigare användning av uttrycket, betecknar en funktion som givet argumenten ”68” och ”57” resulterar i värdet 125. Kripke kallar (a) för det aritmetiska skälet och (b) för det metalingvistiska skälet till svarets riktighet. Allt hade varit frid och fröjd om det nu inte var så att det dök upp en märklig skeptiker och hävdade att Kripke istället, givet sitt tidigare beteende, borde svara ”5”. Skeptikern hävdar att Kripke alltid då han tidigare sagt ”plus” egentligen menat en annan funktion som är identisk med summafunktionen så länge argumenten är mindre än 57, men som ger svaret ”5” annars, och att Kripke nu är förvirrad och därför misstar sig gällande vad han tror sig tidigare ha menat. Det som skeptikern hävdar är alltså ett metalingvistiskt misstag från Kripkes sida och inte ett aritmetiskt. Skeptikern utmanar nu Kripke att visa att den skeptiska invändningen är felaktig.

Wittgensteins lösning

Kripke hävdar att det finns två möjliga typer av lösning på problemet: direkta lösningar och skeptiska lösningar. En direkt lösning skulle innebära att visa att skeptikerns ifrågasättande beror på ett missförstånd och därför är oberättigat medan en skeptisk lösning skulle erkänna det som skeptikern antyder, nämligen att det inte finns några fakta som kan användas som svar på skeptikerns utmaning, men att konsekvenserna av detta är mindre allvarliga än man först förleds att tro. Kripke går vidare med att hävda att den lösning som presenteras av Wittgenstein är av den senare typen, d v s en skeptisk lösning. Lösningen är att vi inte kan säga att en viss individ, betraktad i isolering, någonsin menar något. En följdsats av detta är enligt Kripke Wittgensteins förnekande av möjligheten av privat språk – språk som är logiskt omöjliga för någon annan än talaren att förstå. En person kan varken ha språk eller mena i ensamhet, d v s sedd utan hänsyn till grupptillhörighet. Wittgenstein håller alltså med skeptikern att det inte finns några fakta om en viss språkanvändare att peka på som avgör frågor om regelföljande. Istället är det fakta om en individ i förhållande till en viss grupp, fakta om gruppens godkännande av språkanvändarens beteende som varandes regelföljande, som avgör.

Mot slutet av artikeln trycker Kripke på att det Wittgenstein säger är inte att det svar en grupp skulle ge på en viss beräkning nödvändigtvis är sant, utan bara det att ingen i gruppen skulle känna sig berättigad att hävda att ett fel hade begåtts av någon som gav det svar gruppen är överens om. Det är alltså inte en teori om sanning eller förutsättningar för sanning som Wittgenstein lägger fram utan en teori om berättigande gällande utsagor om regelföljande.

En analogi med induktionsproblemet

Kripke hävdar att problemet med regelföljande är analogt med, men samtidigt distinkt från, Humes induktionsproblem. Som Kripke framställer det hävdar Hume att det inte räcker med alla tillgängliga fakta om en händelse a och en händelse b betraktade i isolering för att kunna säga att den ena orsakar den andra. Istället hävdar Hume att vi måste anta att händelserna a och b tillhör typerna A respektive B och dessutom ha ställt upp en generalisering som säger att alla händelser av typ A följs av händelser av typ B för att få säga att a orsakar b. Kripke menar att Hume därmed underkänner ”privat orsakande”, på ett sätt analogt med Wittgensteins underkännande av privat språk. På samma sätt som Wittgenstein ställer Hume upp en skeptisk paradox, godtar de skeptiska invändningarna, och presenterar en skeptisk lösning.

Kommentarer

Samtidigt som jag sympatiserar med Wittgensteins slutsats som den presenteras av Kripke ger argumentationen upphov till en del funderingar. Min intuition är, och det tror jag gäller för Kripke och Wittgenstein också, att språk och därmed också språklig mening uppkommer i utbytet mellan individer. Jag ställer mig därmed också bakom idén att det finns väsentliga sociala fakta och att fakta om individer inte utgör alla fakta. Accepterar man den bilden av språk måste det definitionsmässigt vara så att fakta om mening är sociala fakta och från detta följer att idéer om privat mening och privat språk skulle vara analytiskt falska. Om detta skulle vara fallet blir hela resonemanget kring privat språk och mening trivialt. Vad Kripke-Wittgenstein försöker göra är att visa att intuitionen faktiskt är riktig. Samma intuition om språk och mening kan utsträckas till det mer generella fallet med regler. Resultatet blir helt enkelt att för en ensam individ blir begrepp som mening, regler och språk redundanta. Ett problem med denna intuition kan dock vara vad som ska räknas som individer. Det är inte svårt att tänka sig att en varelse med finit mental kapacitet vill ”kommunicera” med sig själv över tiden, exempelvis genom någon form av minnesanteckningar. Att det i denna ”kommunikation” skulle behövas ett system och därmed någon form av regler tycks uppenbart. Huruvida detta av Wittgenstein eller Kripke skulle räknas som ett fall av privat språk är för mig något oklart. Problemet här tycks vara av en praktisk natur. För att avgöra huruvida ”kommunikationen” med sig själv har varit lyckad måste tolkningsföreskrifter finnas tillgängliga. I en grupp visar sig tolkningsföreskrifter genom gruppmedlemmarnas åsikter. Frågan blir då om en varelse kan hålla tolkningsföreskrifter ensam.

Resonemangen kring regelföljande är inte helt lätta att följa, men mitt intryck är att Kripke-Wittgenstein omformulerar sin intuition om språk som socialt fenomen och att den dramatiska paradoxen är ett retoriskt grepp, en intuitionspump. Huruvida paradoxen faktiskt visar att intuitionen stämmer är svårt att avgöra. En tanke som oundvikligen dyker upp är att ett enkelhetskriterium i tillägg till fakta om en enskild individ kanske skulle kunna lösa upp paradoxen, men i Philosophy of Language hävdar Miller att Kripke avvisar detta på grunderna att det inte går att tillämpa ett enkelhetskriterium på saker för vilka meningen är okänd, vilket i detta fall skulle vara de olika meningshypoteserna själva. I och med att den skeptiska paradoxen innebär skepticism mot bestämd mening hos uttryck kan vi inte förutsätta att vi känner meningen hos ett uttryck för att sedan kunna jämföra detta med andra uttryck med hjälp av ett enkelhetskriterium.

I slutändan är jag ändå benägen att hålla med Kripkes och Wittgensteins slutsats, givet hur problemet är uppställt.